Om Snarkande Män

Jag hade förut en man. Faktiskt hade jag honom i rätt så många år. Typ 13.
Han snarkade, våldsamt.
Under de åren låg jag vaken och undrade hur det kunde komma sig.
Varför snarkar män?

Ibland trodde jag att han skulle sluta, men det visade sig alltid vara lögn;
efter en halv minuts total tystnad var det dags igen, som ett startskott på en lång rad av högljudda snarkningar.
Ofta försökte jag putta över honom på sidan, det kunde hjälpa en liten stund, sen kudden över örat igen och somna fort innan nästa våg skulle komma.

Så där var det i många år.
En dag föreslog jag att jag skulle ha ett eget sovrum.
Ca tre veckor senare lämnade han mig för en annan kvinna.
Att vi skilde oss hade dock förmodligen ingenting med mitt förslag att göra, det var bara ännu ett symtom på att vårt äktenskap var på upphällningen.

Fast jag undrade hur de andra stod ut. De andra kvinnorna.
Hur kunde man klara att leva år ut och år in utan tillräckligt med sömn.
Inte undras på man blev trött och grinig!

Flera år senare förstod jag plötsligt, hur jag själv hade kunnat stå ut.

En längre tid hade jag sysselsatt mig med mänsklighetens tidiga historia, hade läst och fantiserat om människor som levde i grottor, på det mest primitiva sättet man kan tänka sig.
Ni vet, pälsklädda, med stenverktyg, elden som enda värmekälla och klanen som närmaste sociala nät.

Bodde man då i en grotta, var det naturligt att kvinnor och barn sov längst in, djupast inne i grottan. Längst ut mot öppningen sov säkert männen.
De snarkande männen.
Skulle något farligt vilddjur då smyga runt utanför öppningen, skulle de höra ett väldigt morrande inifrån grottan.
Mäktigt starka vilda bestar låg och morrade inne i grottan.
Bäst att hålla sig på avstånd!

Så klart, där var det.

Männen snarkar för att skydda oss mot farliga, vilda djur.
Då kan man tryggt sova vidare.

Min son berättade en dag att han hade börjat snarka
när han och hans sambo väntade sitt barn.
Ja, jag säger då det.

Grottmänniska.

På bilden en säng på el Campillo