PARASITER

Jag har hund.
En jättetrevlig och härlig mellanstor hund.
Jag gillar att gå promenader med henne. Just det; en tik.
Ibland går vi riktigt långt, till skogen.
Då har det hänt att hon fått springa lös.
Jag vet att det inte är lagligt och jag har ångrat det gruvligt.

När jag kommer hem tittar jag efter parasiterna.
De där äckliga fästingarna som alltid följer med in i huset.
Visserligen får hunden ett antifästingsmedel i nacken var 5te vecka
och det funkar fantastiskt bra.
Men ändå ska det sitta nån envis liten djävel framme på bogen.
Den är död, men sitter likt förbannad fastsugen i köttet.

Jag har hört talas om att hundar kan dö av blodbrist om det sitter tillräckligt många fästingar på dem.

Jag tycker verkligen inte om de där.
Och jag har undrat varför de finns, vad gör de för nytta överhuvudtaget?
Allting annat kan man tycka har nån form av mening, ett berättigande för existensen.
Men fästingar?? Vad är de bra för??

Det är obegripligt, varför de ska få finnas…

En dag gick jag skogspromenad med Russin. Hunden heter så.
Hon kastade en försiktig frågande blick på mig, om inte jag skulle släppa henne lös?
Jo, då. Det gick. Hon for iväg som ett skott med nosen i marken och svansen snurrande som en propeller.
Snart kom hon rusande tillbaka för att kolla om jag var kvar och sen iväg igen.
Nästa varv såg jag att hon rullade sig i nåt. Hundar gör så för att parfymera sig.
Kanske för att kunna komma helt nära ett bytesdjur om doften är den samma.

När vi kom hem sa jag ”Bada?” och hon rusade ut på badrummet och hoppade upp i badkaret.
Den där hunden är en äkta vattenhund och hon älskar att bada.
Jag brukar bara spola av henne med ljummet vatten utan några medel.
På sin höjd lite linsåpa istället för schampo.
Efter duschen håller jag henne kvar bakom draperiet och säjer ”Ostkaka”.
Då skakar hon sig riktigt ordentligt från nostipp till svanssamma.

På kvällen började hon klia sig. Lite grann.
Hon slickade sina tassar, och sen nafsade hon sig själv på låren.
Krafsade sig lite på magen med baktassarna. Inget mer.

Nästa dag fortsatte kliandet och krafsandet och efter tre dygn började hun klia sig på natten också.
Jag tittade om jag hittade nåt i pälsen men ingenting syntes.
Loppor tänkte jag, köpte hem otygsschampo, skrubbade och fönade henne.
Det verkade lindra litet grann och jag slog bort det ur hågen.
Men efter två veckor gick det inte längra att vifta bort. Trots flera schamponeringar hade besväret ökat.

Istället för en hund hade jag ett ständigt bitande, nafsande, krafsande, kliande bylte.
När hon skulle äta kliade hon sig, när hun sov kliade hon sig, när hon gjorde sin toalett kliade hon sig.
Den ena tassens femte klo började blöda av allt kliande.
På buken fanns stora sår av krafsandet och hon tittade på mig med vädjande ögon.
Under tiden hade jag läst i mina hundböcker om alla möjliga parasiter och hur de olika symtomen var.
Nu visste jag helt säkert.

Den värsta av alla.

Som tur är bor jag granne med veterinären så det var bara att komma in.
Han rakade av henne lite päls på buken, lite på tassen också. ”Rävskabb!” sa han.
Isolering och kraftig medicinering.
Men kliandet skulle fortsätta ändå tills alla småkryp hade kommit fram ur hudens gömmor.

Alla mattor åkte ut, dammsugaren var i gång varje dag. Och golvmoppen med.
Ständig medicinering, invärtes och utvärtes, isolering från andra hundar, rastning på ett mycket begränsat område.
Jag rakade av henne hela pälsen för att kunna se alla sår och behandla dem.
Tassarna lindade jag för att hon inte skulle klia upp flera sår.
Biverkningarna av medicinerna var stora uppsvällda blåsor som sprack upp och varade.
Stackars Russin.
Ett tag funderade jag på att, jag menar, det var ett sånt fruktansvärt lidande för hunden.
Men till slut vände det.

Det tog ungefär tre månader att bli av med dem.
Den här parasiten gräver ner sig under huden och lägger sina ägg där.
Sen kläcks de och de små letar genast ett nytt gryt, osv.
På kort tid har de förökat sig till en rasande mängd.
Rävar som har skabb dör av utmattning och svält.
De har varken tid att jaga, äta eller sova för kliandets skull.

Vilken otroligt äcklig parasit. Mycket värre än fästingen.
Den kan man åtminstone plocka bort.
Men skabben, den är så pytteliten att den inte ens går att se med blotta ögat.
Och så tar den relativt snabbt död på sin värd! Absurt, tänkte jag.
Vad är det för varelse som lever på en annan organism och till och med tar död på den.
Hur dum kan man bli?

Länge gick jag med den där frustrationen över ännu en orimlig varelse.
En till sån där som absolut inte hade nån vettig funktion i skapelsen.
Tills jag kom att tänka på oss. Vi människor.

Vi är ju precis likadana!
Våra tankar om jordens oändliga resurser gör att vi parasiterar på vår värd jorden.
Hänsynslöst, gränslöst och utan hejd tills vi tar död på henne…

Numera håller jag konsekvent hunden kopplad, jag kommer aldrig att släppa henne igen på våra skogspromenader.
Jag kan bara tänka mig att under strikt kontrollerade former, i hundhägn, släppa henne igen.

Men vem kopplar oss?

På bilden min hund