TÄNK ER ATT NI ÄR PÅ EN ÖDE Ö...

Det var en kär vän till mig som sa så när hon skulle servera mat åt mig
och en annan gäst, då jag hälsade på för första gången på hemskt länge.
Hon hade gjort en spännande ugnsrätt med mycket grönsaker,
med kyckling och chevré.
Den smakade utsökt gott och vi hummade och mummade, alla belåtna.
Egentligen ville hon ursäkta sig för den, i hennes tycke, enkla maten som hon serverade.
Att tänka oss befinnas på en öde ö skulle förmodligen få oss att åtminstone i tanken förstå exklusiviteten?

Hur som helst satte denna uppmaning igång min fantasi.

Tänk er att ni är på en öde ö!

Så där som på Kuba till exempel, isolerat, fattigt och omgärdat av ett handelsembargo som har inneburit att befolkningen har lärt sig att ta vara på det som finns och reparera det som går sönder.
Bilarna exempelvis.
Vem har inte sett de fantastiska åk de färdas i på Kuba?
Med stor idérikedom och med sinne för alternativa lösningar,
har bilarna rullat årtionde efter årtionde.
Här kan de allra flesta konsten att överleva utan någon vidare finansiering.
Många kubaner längtar visserligen bort till en annan värld i tron att det ska finnas outsinliga resurser för kapitalbildning där.

Eller så där som på Island, numera fattigt och isolerat, omgärdat av grannländernas ekonomiska försiktighet som kan innebära att befolkningen tvingas återgå till gamla beprövade överlevnadsstrategier.
Banken har inga öppettider längre.
Vad ska de göra, de arma islänningarna?
Ska de ge sig på valfiske igen?
Exploatera vulkaniska naturresurser som finns orörda kanske?
Flytta till fastlandet?
Många unga väljer att lämna Island nu.
Precis som kubanerna har de ett hopp att finna ett bättre liv.

Eller så här som på Jorden, sargad och exploaterad,
ensam i sitt slag i världsrymden,
en öde ö i kosmos.
Befolkningen har förlorat kontakten med dens reala värde och alla känner sig fattiga utom några få som ändå gärna vill ha mer.

Anonyma finanser har tagit överhanden.
BNP – bruttonationalprodukten – har minskat över hela klotet,
till stor förskräckelse.
Mänskligheten gör just nu allt för att undvika global konkurs:
En rekonstruktion av företaget VÄLFÄRD pågår.
Vilka delar av civilisationen kan överleva och driva mänskligheten framåt,
vilka inte?
Har vi valmöjligheter?
Kan vi komma undan, flytta istället -
till planeten Mars eventuellt…

Vi skulle kunna lära oss att ta till vara det som redan finns i vår ägo, reparera det som går sönder istället för att slänga det på hög.
Med små medel upphöja det enkla till något närande och meningsfullt.
Så där som hon som gjorde den goda maten.

Det är inte alls lätt, det där enkla.
Jag vet, för jag har fullt med prylar själv som jag samlat på hög.
Ja, faktiskt ett helt litet museum där jag kan titta på mitt långa liv i stora rum som står oanvända med möbler som jag suttit i förut, med reoler fulla av böcker som jag redan har läst och utanför en trädgård som ligger i träde, det är bara gräsklipparen som smeker över de ytorna där numera.
Mitt museum visar på en väldig flod av kort förbruk.
Jo men visst, jag har bott i mitt nuvarande hem i 27 år,
så en och annan unge har också bott länge och lämnat prylar efter sig,
men ändå:
Om jag skulle räkna alla mina pennor tex
skulle jag nog komma upp i nåt hundratal.
Ok, jag kanske har råkat stoppa på mig en och annan,
ni vet ju säkert hur det är med pennor.
Men ett hundratal?
Så där är det med mycket i mitt hem.
Nu tror ni kanske att jag bor i en sån där förskräcklig röra
som man ibland kan se hemma hos folk i tv.
Men så är det inte alls.
Lite rörigt, bara.
Prylarna finns undanlagda i skåp och lådor.
De flesta som kommer på besök tycker att jag har skapat ett charmigt och vackert hem.
Det tycker jag själv också och jag har trivts och känt mig hemma.

Samtidigt känner jag till att det finns trångbodda stora barnfamiljer där föräldrarna letar med ljus och lykta efter en större bostad.
Nu har jag bestämt mig att flytta.
Inte alls på grund av det här och inte till en öde ö.
Inte heller till Mars.
Men jag kan ju låtsas - i tanken.

Huvaligen, vad mycket jag inte vill ha med mig.
Alla onödiga prylar som bara är för mycket.
Som ett äkta barn av vår konsumtionscivilisation har även jag åkt dit och ändå är det mesta inköpt begagnat, det är nog bara köksstolarna och vitvarorna som burits nytillverkade och ouppackade över tröskeln.
Min fascination av nomadfolk står i en ny dager.
Tänk vilken lättnad att enbart bära på det som behövs.
Som tur är kan jag nu passa på att banta ner mitt bohag till förhoppningsvis bara ett stort flyttlass.
Men är det möjligt för mig att avstå mycket?
Kommer jag att kunna fortsätta att avstå?
Sortera bort det som är en belastning och ta med mig det som jag anser vara helt enkelt och nödvändigt?

Standardutjämning pågår.

På fotot ser du en jättesköldpadda. Den ena armen saknas, eftersom den fastnade i fisketrål.