Tänk om!

Tänk om vi kunde veta att maten barnen får i förskola och skola är ekologisk och klimatgod, av bra kvalité, väldoftande och producerad på våra egna åkrar och i våra egna ladugårdar.

Tänk om vi kunde veta samma sak med maten på vårt sjukhus och våra äldreboende!
Att bonden hade fått lön för sin möda. Att odlaren hade fått sitt. Att slaktarn hade fått sitt. Charken sitt.

Och samtidigt bidra till mindre transportföroreningar.

Nu kanske det låter som att jag tycker att allt ska ägas av kommunen, men så menar jag just inte. Kommunen skulle ju faktiskt kunna köpa av producenter verksamma inom kommunens geografiska gränser.

Det är så jag menar.

Visserligen blir det något dyrare, men långsiktigt skulle vi ha kvar lokala arbetstillfällen, ha flera ungdomar i arbete, vi skulle ha flera som ville bo kvar på landsbygden, flera småbarnsfamiljer, flera skolor, flera skattebetalare!
Vi kan ha ett öppet, aktivt och blomstrande jordbruks- och skogslandskap genom att gynna våra egna producenter. Vi skulle vara med att ställa om till en ekologiskt hållbar och klimatsmart kommun.

Men är det verkligen så svårt att få till?

Inte!

Någonstans på vägen har vi glömt att kommunens invånare vill stödja arbetstillfällen i den egna kommunen genom att ha kvar jordbruk, industrier, skolor, förskolor och äldrevård på den egna orten!

Att det ska vara så omöjligt att göra upphandlingsavtal med de lantbrukare som finns inom kommungränsen verkar smått orimligt.
Måste det verkligen vara så ordnat att våra kommunala skattepengar används så fel?

I praktiken blir det så att vi stödjer arbetstillfällena på en helt annan ort i en helt annan kommun. Det är väl kanske behjärtansvärt, men om det samtidigt innebär att vi monterar ner i vårt eget närområde blir det klurigt, och hur kunde det bli så?

Det finns en kommunal ordning som kallas upphandling. Det innebär att kommunförvaltningen, läs politikerna, har gått med på att samtliga kommunala verksamheter ska handla hos vissa leverantörer för att få ner kostnaden för tex maten i skolbespisning och äldrevård.

Kommuninnevånarnas kommunalskattepengar går då till att utarma den egna kommunen. Kommunen handlar matvaror från andra kommuner, andra länder; med andra ord investerar vi skattebetalare i arbeten på en helt andra orter än vår egen. Inte konstigt att glesbygden glesnar, alltså.

Istället för att göra upphandlingsavtal med verksamheter i den egna kommunen satsar vi på den där lite billigare matlösningen för att inte behöva betala högre kommunalskatt. Vi sågar i grenen vi sitter på. Samtidigt bidrar vi till långa transporter och föroreningar.

Vi har lurats tro att det är bättre ekonomi för kommunen och oss själva om vi får en billigare upphandling. Att det samtidigt drabbar oss genom ännu flera nedläggningar av våra egna lantbruk, våra egna skolor och industrier är det få som har insett.

På bilden en gammal farbror på sin lökåker