
Vem kostar samhället mest?
Det skulle väl ändå vara rätt så intressant att få en ordentlig och så gott som fullständig kostnadsstatistik på snittmannens liv, jämfört med snittkvinnans liv. Man skulle så klart behöva ta med precis alla aspekter.
Förmodligen är
svaret helt entydigt.
Den som kostar samhället mest är:
MANNEN.
Jag påstår inte detta för att jag är någon rabiat feminist.
Visserligen känner jag starkt för feminismen, men inte för att vara rabiat.
Statistiska centralbyrån är en kyligt saklig informationskälla för det mesta man ta reda på och så här ligger det till:
Statistiken visar på att det redan i barndomen görs flera insatser för pojkar, flera resurser sätts in för att hjälpa pojkar må bra, i förskolan, i skolan, i gymnasiet, men vad det verkar utan nämnvärda resultat. Varken vad gäller betyg eller livskvalitet.
När sedan tonårstiden kulminerar ökar kostnaderna för samhället motsvarande. Ökade kostnader går t.ex. till idrottsanläggningar för traditionella killsportsaktiviteter, specialpedagoger, punktinsatser, småkriminalitet, klotter, skadegörelse och vård av unga killar efter slagsmål, olyckor och sportskador.
Myndighetsdagen som infaller på artonårsdagen verkar inte heller ha någon större besparande inverkan på den ekonomiskt kostbara trenden. Tvärtom, körkortet medför en hög kulle på statistikkurvan för trafikskadade, i fyllecellerna ligger övervägande unga killar på tillnyktring.
Efter familjebildning och anställning då? Då finns faktiskt en liten utplaning i kurvorna, men strax tar det fart igen. Anställningen koster; fortfarande mera än kvinnans. Men kan det faktiskt vara så att det är mannen som betalar mest skatt fast han egentligen helst vill behålla hela sin inkomst för sig själv? Eller är det kanske så att kvinnan subventionerar samhället för de höga kostnader mannen drar på sig?
Mannen blir sjuk tidigare, får flest mediciner, flest operationer, mest forskning, flest magsår, mest prostata cancer, flest hjärtinfarkter, störst pension, flest alkoholrelaterade sjukdomar, störst bonus, säkraste fallskärmar, ja det verkar helt enkelt inte ta slut förrän dödens inträde.
Allra flest av de människor som sitter i förvar det är män det. Fyllebråk, våldsbrott, vittneshot, kvinnoofrid, incest, stöld, och you name it, det verkar finnas en outsinlig källa till samhällskostnader från mannen. Täcker verkligen mannens skatteinbetalningar upp för dessa hittills oberäkneliga kostnader?
På statistiska centralbyrån finns svaren, och faktum är att det drar iväg.
Den som klarar att studera bäst och längst går på kvinnans plussida, på hennes minussida står att hon väntar barn, föder barn, vabbar och sjukskriver sig. Fast hon står för mesta delen av barnens fostran, går på föräldramöten, och, ja, alla vet väl nu i våra informationstider hur det ligger till, kvinnan bidrar med största delen av kostnaderna för det framväxande släktet medan hon jobbar deltid. Ändå har denna halva av jordens befolkning dåligare betalt, sämre pension, sämre vård och sämre respekt.
Men den som lever längst är kvinnan. Då kostar kvinnan samhället hennes förlängda pension. Frågan är om den motsvarar den extra kostnad mannen har dragit på sig under sin totala livstid?
Så hör upp alla kloka och insatta kvinnliga och manliga ekonomer, finns det någon reson i detta försök till avräkning av ett mansliv, av ett kvinnoliv från vagga till kista? Det vore befriande om det verkligen var ekonomisk balans. Jag undrar på riktigt om det är det. Kom med siffror, statistiska klargjorda siffror.
På bilden ett par välbegagnade insnöade sparkstöttingar
0 kommentarer:
Skicka en kommentar