MarmorLone

2011-03-08T00:33:00.000-08:00

Vem kostar samhället mest?

Det skulle väl ändå vara rätt så intressant att få en ordentlig och så gott som fullständig kostnadsstatistik på snittmannens liv, jämfört med snittkvinnans liv. Man skulle så klart behöva ta med precis alla aspekter.

Förmodligen är

svaret helt entydigt.

Den som kostar samhället mest är:

MANNEN.

Jag påstår inte detta för att jag är någon rabiat feminist.

Visserligen känner jag starkt för feminismen, men inte för att vara rabiat.

Statistiska centralbyrån är en kyligt saklig informationskälla för det mesta man ta reda på och så här ligger det till:

Statistiken visar på att det redan i barndomen görs flera insatser för pojkar, flera resurser sätts in för att hjälpa pojkar må bra, i förskolan, i skolan, i gymnasiet, men vad det verkar utan nämnvärda resultat. Varken vad gäller betyg eller livskvalitet.

När sedan tonårstiden kulminerar ökar kostnaderna för samhället motsvarande. Ökade kostnader går t.ex. till idrottsanläggningar för traditionella killsportsaktiviteter, specialpedagoger, punktinsatser, småkriminalitet, klotter, skadegörelse och vård av unga killar efter slagsmål, olyckor och sportskador.

Myndighetsdagen som infaller på artonårsdagen verkar inte heller ha någon större besparande inverkan på den ekonomiskt kostbara trenden. Tvärtom, körkortet medför en hög kulle på statistikkurvan för trafikskadade, i fyllecellerna ligger övervägande unga killar på tillnyktring.

Efter familjebildning och anställning då? Då finns faktiskt en liten utplaning i kurvorna, men strax tar det fart igen. Anställningen koster; fortfarande mera än kvinnans. Men kan det faktiskt vara så att det är mannen som betalar mest skatt fast han egentligen helst vill behålla hela sin inkomst för sig själv? Eller är det kanske så att kvinnan subventionerar samhället för de höga kostnader mannen drar på sig?

Mannen blir sjuk tidigare, får flest mediciner, flest operationer, mest forskning, flest magsår, mest prostata cancer, flest hjärtinfarkter, störst pension, flest alkoholrelaterade sjukdomar, störst bonus, säkraste fallskärmar, ja det verkar helt enkelt inte ta slut förrän dödens inträde.

Allra flest av de människor som sitter i förvar det är män det. Fyllebråk, våldsbrott, vittneshot, kvinnoofrid, incest, stöld, och you name it, det verkar finnas en outsinlig källa till samhällskostnader från mannen. Täcker verkligen mannens skatteinbetalningar upp för dessa hittills oberäkneliga kostnader?

På statistiska centralbyrån finns svaren, och faktum är att det drar iväg.

Den som klarar att studera bäst och längst går på kvinnans plussida, på hennes minussida står att hon väntar barn, föder barn, vabbar och sjukskriver sig. Fast hon står för mesta delen av barnens fostran, går på föräldramöten, och, ja, alla vet väl nu i våra informationstider hur det ligger till, kvinnan bidrar med största delen av kostnaderna för det framväxande släktet medan hon jobbar deltid. Ändå har denna halva av jordens befolkning dåligare betalt, sämre pension, sämre vård och sämre respekt.

Men den som lever längst är kvinnan. Då kostar kvinnan samhället hennes förlängda pension. Frågan är om den motsvarar den extra kostnad mannen har dragit på sig under sin totala livstid?

Så hör upp alla kloka och insatta kvinnliga och manliga ekonomer, finns det någon reson i detta försök till avräkning av ett mansliv, av ett kvinnoliv från vagga till kista? Det vore befriande om det verkligen var ekonomisk balans. Jag undrar på riktigt om det är det. Kom med siffror, statistiska klargjorda siffror.

På bilden ett par välbegagnade insnöade sparkstöttingar

2011-01-17T11:39:00.000-08:00

Här och där

Det har verkligen varit svinkallt.

Denna jul firades tillsammans med tillresande släktingar långt söderifrån, de flesta fick resa nära på 100 mil för att fira en Riktig Jul.

Det var bara det att det att det var Riktigt Kallt när de kom fram. -32 och den hyrda salen där vi allesammans skulle få plats kunde inte alls hålla värmen, där var det +9.

Vi stuvade in oss hemma hos mig i stället och det visade sig funka hur bra som helst. Nåja vi fick improvisera lite och ta kölden med jämnmod. Speciellt när tomten ringde och lämnade återbud eftersom det skulle bli alldeles för blåfruset med 5 km färd på släden, sen tillbaka igen och hästen som skulle spännas för ville inte heller. Men inne hade vi det varmt och trångt med långbord, julgran och klappar i stugan.

Dagen efter ville några av släktingarna ut och åka skidor. Grannen lånade ut skidor i diverse längder efter utflugna barn, Second Handaffärn nere i byn hade diverse pjäxor som skulle visa sig vara passande. De hade aldrig provat förut, men det gick bra, de åkte runt lite i trädgården efter att ha spårat en slinga först. Efter nån timme kom barnen in rödkindade och nöjda, snön var väldigt djup utanför spåret och det skulle visa sig vara en underbar upptäckt.

’Snehule’ blev den mest använda gemensamma nämnaren mellan danskan och svenskan resten av veckan.

Det snöade Riktig Snö, i mängder, varje dag. Så mycket att det var dags att skotta garagetaket också. Faster skrev på mejlen och undrade om jag hade flyttat till Sibirien, jag skrev tillbaka att det var Sibirien som hade flyttat hit. Under mellandagarna ringde det från ännu en släkting: Vet du om att min kompis på Grönland berättar att det är +2 där; kan du tänka dig +2, på Grönland. Medan du har -30.

Det gick att tänka sig. All den köld som annars brukar vara där måste ta vägen någonstans.

All den fukt som lyftes upp i blidväderssfären runt Grönland måste ju också ta vägen någonstans.

Släktingarna färdades hemåt i snö, när de kom hem snöade det även där och kallt var det också.

På bilden en igensnöad mattpiskarställning

Tänk om!

2010-09-18T01:38:00.000-07:00

Tänk om vi kunde veta att maten barnen får i förskola och skola är ekologisk och klimatgod, av bra kvalité, väldoftande och producerad på våra egna åkrar och i våra egna ladugårdar.

Tänk om vi kunde veta samma sak med maten på vårt sjukhus och våra äldreboende!
Att bonden hade fått lön för sin möda. Att odlaren hade fått sitt. Att slaktarn hade fått sitt. Charken sitt.

Och samtidigt bidra till mindre transportföroreningar.

Nu kanske det låter som att jag tycker att allt ska ägas av kommunen, men så menar jag just inte. Kommunen skulle ju faktiskt kunna köpa av producenter verksamma inom kommunens geografiska gränser.

Det är så jag menar.

Visserligen blir det något dyrare, men långsiktigt skulle vi ha kvar lokala arbetstillfällen, ha flera ungdomar i arbete, vi skulle ha flera som ville bo kvar på landsbygden, flera småbarnsfamiljer, flera skolor, flera skattebetalare!
Vi kan ha ett öppet, aktivt och blomstrande jordbruks- och skogslandskap genom att gynna våra egna producenter. Vi skulle vara med att ställa om till en ekologiskt hållbar och klimatsmart kommun.

Men är det verkligen så svårt att få till?

Inte!

Någonstans på vägen har vi glömt att kommunens invånare vill stödja arbetstillfällen i den egna kommunen genom att ha kvar jordbruk, industrier, skolor, förskolor och äldrevård på den egna orten!

Att det ska vara så omöjligt att göra upphandlingsavtal med de lantbrukare som finns inom kommungränsen verkar smått orimligt.
Måste det verkligen vara så ordnat att våra kommunala skattepengar används så fel?

I praktiken blir det så att vi stödjer arbetstillfällena på en helt annan ort i en helt annan kommun. Det är väl kanske behjärtansvärt, men om det samtidigt innebär att vi monterar ner i vårt eget närområde blir det klurigt, och hur kunde det bli så?

Det finns en kommunal ordning som kallas upphandling. Det innebär att kommunförvaltningen, läs politikerna, har gått med på att samtliga kommunala verksamheter ska handla hos vissa leverantörer för att få ner kostnaden för tex maten i skolbespisning och äldrevård.

Kommuninnevånarnas kommunalskattepengar går då till att utarma den egna kommunen. Kommunen handlar matvaror från andra kommuner, andra länder; med andra ord investerar vi skattebetalare i arbeten på en helt andra orter än vår egen. Inte konstigt att glesbygden glesnar, alltså.

Istället för att göra upphandlingsavtal med verksamheter i den egna kommunen satsar vi på den där lite billigare matlösningen för att inte behöva betala högre kommunalskatt. Vi sågar i grenen vi sitter på. Samtidigt bidrar vi till långa transporter och föroreningar.

Vi har lurats tro att det är bättre ekonomi för kommunen och oss själva om vi får en billigare upphandling. Att det samtidigt drabbar oss genom ännu flera nedläggningar av våra egna lantbruk, våra egna skolor och industrier är det få som har insett.

På bilden en gammal farbror på sin lökåker

TÄNK ER ATT NI ÄR PÅ EN ÖDE Ö...

2009-03-01T06:28:00.000-08:00

Det var en kär vän till mig som sa så när hon skulle servera mat åt mig
och en annan gäst, då jag hälsade på för första gången på hemskt länge.
Hon hade gjort en spännande ugnsrätt med mycket grönsaker,
med kyckling och chevré.
Den smakade utsökt gott och vi hummade och mummade, alla belåtna.
Egentligen ville hon ursäkta sig för den, i hennes tycke, enkla maten som hon serverade.
Att tänka oss befinnas på en öde ö skulle förmodligen få oss att åtminstone i tanken förstå exklusiviteten?

Hur som helst satte denna uppmaning igång min fantasi.

Tänk er att ni är på en öde ö!

Så där som på Kuba till exempel, isolerat, fattigt och omgärdat av ett handelsembargo som har inneburit att befolkningen har lärt sig att ta vara på det som finns och reparera det som går sönder.
Bilarna exempelvis.
Vem har inte sett de fantastiska åk de färdas i på Kuba?
Med stor idérikedom och med sinne för alternativa lösningar,
har bilarna rullat årtionde efter årtionde.
Här kan de allra flesta konsten att överleva utan någon vidare finansiering.
Många kubaner längtar visserligen bort till en annan värld i tron att det ska finnas outsinliga resurser för kapitalbildning där.

Eller så där som på Island, numera fattigt och isolerat, omgärdat av grannländernas ekonomiska försiktighet som kan innebära att befolkningen tvingas återgå till gamla beprövade överlevnadsstrategier.
Banken har inga öppettider längre.
Vad ska de göra, de arma islänningarna?
Ska de ge sig på valfiske igen?
Exploatera vulkaniska naturresurser som finns orörda kanske?
Flytta till fastlandet?
Många unga väljer att lämna Island nu.
Precis som kubanerna har de ett hopp att finna ett bättre liv.

Eller så här som på Jorden, sargad och exploaterad,
ensam i sitt slag i världsrymden,
en öde ö i kosmos.
Befolkningen har förlorat kontakten med dens reala värde och alla känner sig fattiga utom några få som ändå gärna vill ha mer.

Anonyma finanser har tagit överhanden.
BNP – bruttonationalprodukten – har minskat över hela klotet,
till stor förskräckelse.
Mänskligheten gör just nu allt för att undvika global konkurs:
En rekonstruktion av företaget VÄLFÄRD pågår.
Vilka delar av civilisationen kan överleva och driva mänskligheten framåt,
vilka inte?
Har vi valmöjligheter?
Kan vi komma undan, flytta istället -
till planeten Mars eventuellt…

Vi skulle kunna lära oss att ta till vara det som redan finns i vår ägo, reparera det som går sönder istället för att slänga det på hög.
Med små medel upphöja det enkla till något närande och meningsfullt.
Så där som hon som gjorde den goda maten.

Det är inte alls lätt, det där enkla.
Jag vet, för jag har fullt med prylar själv som jag samlat på hög.
Ja, faktiskt ett helt litet museum där jag kan titta på mitt långa liv i stora rum som står oanvända med möbler som jag suttit i förut, med reoler fulla av böcker som jag redan har läst och utanför en trädgård som ligger i träde, det är bara gräsklipparen som smeker över de ytorna där numera.
Mitt museum visar på en väldig flod av kort förbruk.
Jo men visst, jag har bott i mitt nuvarande hem i 27 år,
så en och annan unge har också bott länge och lämnat prylar efter sig,
men ändå:
Om jag skulle räkna alla mina pennor tex
skulle jag nog komma upp i nåt hundratal.
Ok, jag kanske har råkat stoppa på mig en och annan,
ni vet ju säkert hur det är med pennor.
Men ett hundratal?
Så där är det med mycket i mitt hem.
Nu tror ni kanske att jag bor i en sån där förskräcklig röra
som man ibland kan se hemma hos folk i tv.
Men så är det inte alls.
Lite rörigt, bara.
Prylarna finns undanlagda i skåp och lådor.
De flesta som kommer på besök tycker att jag har skapat ett charmigt och vackert hem.
Det tycker jag själv också och jag har trivts och känt mig hemma.

Samtidigt känner jag till att det finns trångbodda stora barnfamiljer där föräldrarna letar med ljus och lykta efter en större bostad.
Nu har jag bestämt mig att flytta.
Inte alls på grund av det här och inte till en öde ö.
Inte heller till Mars.
Men jag kan ju låtsas - i tanken.

Huvaligen, vad mycket jag inte vill ha med mig.
Alla onödiga prylar som bara är för mycket.
Som ett äkta barn av vår konsumtionscivilisation har även jag åkt dit och ändå är det mesta inköpt begagnat, det är nog bara köksstolarna och vitvarorna som burits nytillverkade och ouppackade över tröskeln.
Min fascination av nomadfolk står i en ny dager.
Tänk vilken lättnad att enbart bära på det som behövs.
Som tur är kan jag nu passa på att banta ner mitt bohag till förhoppningsvis bara ett stort flyttlass.
Men är det möjligt för mig att avstå mycket?
Kommer jag att kunna fortsätta att avstå?
Sortera bort det som är en belastning och ta med mig det som jag anser vara helt enkelt och nödvändigt?

Standardutjämning pågår.

På fotot ser du en jättesköldpadda. Den ena armen saknas, eftersom den fastnade i fisketrål.

Inte undras på att det blir finanskris

2009-01-04T12:17:00.000-08:00

FINANSGRISAR

Hur kan allting gå med vinst hela tiden?
Det är väl inte möjligt, på riktigt, i verkliga livet?
Jag menar om en verksamhet ska gå med vinst precis varje år, då måste det finnas en ständig outsinlig källa till råvaror + en ständigt växande konsumentskara med plats för förvaring av produkten och det måste finnas ett oexploaterat investeringsområde som även det snart kan gå med vinst.

Det går ju bara inte.

Jag undrar varför det inte räcker med att det helt enkelt bara går runt? Måste vi jämt vilja ha mer? Hur kan det komma sig att det är så svårt att dela jämnt? Ända sen kolonialtidens fruktansvärda snedfördelning av resurserna har majoriteten av mänskligheten förväntat en förändring.

En gång för några år sedan ringde en god bekant till mig och frågade om jag hade hört om GoldQuest. Det skulle funka så att om jag satsade typ 4000 kr då skulle jag tjäna kanske ½ miljon.

Jag skulle börja med att köpa ett guldmynt för ca 8000 kr men bara betala hälften, 4000 kr, i förstona.
Sedan skulle jag värva nya medlemmar i ett led under mig och när jag hade värvat 5 vänner skulle jag själv få en bonus på 4000 kr som jag skulle betala min restskuld för guldmyntet med.
Kunde jag värva fler än dessa 5 då gick deras pengar till mig själv.
Det sades också att jag kunde lämna GoldQuest inom 6 månader.

Men då skulle jag bara ha fått tillbaka en bråkdel av det jag satsat själv i fall jag alltså inte hittat några nya medlemmar. Det ursprungliga guldmyntet var endast värt ca 2700 kr. Min förlust skulle då bara bli 5300 kr eftersom det egentligen kostade 8000 kr. Men jag skulle ju ha en reell chans att åtminstone tjäna uppåt 100.000 kr på mina närmaste vänner.

Jag tackade så klart nej.

Numera vet väl de flesta att den där grejen inte funkar?
Pyramidspel är förbjudna genom lag, i alla fall i Sverige.
Och ändå verkar det vara så, att det är just så här bankerna har gjort med varandra, globalt.
Helt galet, alltså.

Inte undras på att det blir finanskris.

Den var hur som helst väntat.
Sedan jag var hippie på 60-70 talet har jag väntat.
Många gånger har jag trott att nu, nu börjar det ekonomiska korthuset att rasa.
Men så har det inte gjort det. Utan på nåt skumt sätt har finanserna kommit i ordning igen, enligt diverse finansministrar. Det har trollats med siffror, sedlar och mynt, och vi har fortsatt att jobba för pengar som vanligt och vi har fortsatt att kräva mera i lön.

Men under åren sen hippietiden har det ändå långsamt skett en förskjutning. Inhemska industrier har köpts upp av större uthemska. Flera av de svenska industrierna har flyttat fabriksgolven utomlands, till länder där arbetaren inte behöver lika mycket i lön för att överleva.
Dör företagets vinst, dör företaget.
Det måste helt enkelt anställa billigare arbetskraft, hitta billigare råvaror, höja försäljningen (helst alla tre) eller göra konkurs. Varslen ökar här hemma. Vi har blivit för dyra. Det vi kan göra är att köpa aktier i företaget för att ta del av vinsten.

Just det: Finansgrisar ska vi då bli allihopa.

Inte undras på att det blir finanskris.

Men frågan är varför, jag menar: finns det någon vettig mening med den där krisen?

Parallellt med krisskräcken hörs svaga viskningar om hur vi i Sverige konsumerar för mycket. I fall hela jordens befolkning konsumerade på samma sätt som vi skulle inte jorden räcka till.
Tack, alltså, alla ni som konsumerar väldigt litet!
Tack vara er kan jag konsumera litet till.
Jag kan köpa mat som jag sedan slänger, prylar som jag inte använder, kläder som hänger i garderoben, skor, väskor, BILAR. Jobijoooo.
Dom är viktiga!! Bilarna. Så pass viktiga att flera regeringar gett krispaket till bilindustrin. Och hoppsan, var kom de bidragspengarna ifrån?

Det ena stimulanspaketet efter det andra ska få fart på ekonomin igen. Konsumentruljansens stora kvarn får helt enkelt inte stanna. För då går hela världsmarknaden i konkurs. Så ska vi förstå det.

Det krisen har gett oss är en vetskap om att i det globala pyramidspelet som vi alla tydligen deltar i finns det en jättestor förlorare: JORDEN.

På bilden syns min systers fot på sommarkökets golv

OM ATT SPELA DATASPEL

2008-05-26T09:32:00.000-07:00

Varför har du egentligen en blogg? Så frågade en av mina vänner nyligen.

Jag vet ju att det var jättelängesen att jag skrev någonting här. Jag har liksom inte haft plats för det; alltså att sitta ned i lugn och ro för den här sakens skull. I början, strax efter att jag öppnat bloggen var det fantastiskt viktigt och jag tyckte det var hur kul som helst att få publicera mina funderingar.

”Istället för att predika på gator och torg” som min gode vän föreslog.
Och hon har helt rätt. Det är precis så det känns.

På det här sättet kan jag äntligen få säga vad jag tycker och tänker, i min takt och utan att genast bli avbruten av någon som vet bättre eller vill lägga till en association. Jag kanske rent sakligt har fel, men just nu är det inte det som är det mest väsentliga för mig.
Det går visserligen bra att göra det, jag beställde det när jag gjorde bloggen, alltså att man kan lägga in en kommentar, men min egen helhet störs inte av det. Jag kan skriva, när jag känner för det, vad jag känner för och hur jag vill. Ingen kan ha krav på mig att det måste vara dags att lägga upp något på nytt.

Fast det kändes lite så ett tag.

Oj, då! Att det har gått så pass lång tid sedan jag sist ville få ur mig något.
Jag har en del teman som ligger och väntar på att få komma till tals och ändå.
När jag kände den där pressen bestämde jag mig för att helt strunta i min blogg.
Tills jag Verkligen ville ta tag igen.

Nu tror jag att jag vill det:

OM ATT SPELA DATASPEL

Fantastiskt många människor spelar dataspel.
Ofta och länge, varje dag.

Man häpnar när det går upp för en, hur många det egentligen rör sig om.
Små och stora, barn och vuxna, män och kvinnor.
Hur många som helst.

Jag bestämde mig en gång för att prova hur det var. Min son laddade in ett spel i min dator, gav mig lite hastigt instruktioner om hur man gick tillväga och sen sa han hejdå.
Jag hade sommarlov, dvs semester, och hade alltså mycket dödtid framför mig.
Så jag öppnade dataspelet som hette typ Age of Empires eller Age of något annat. Jag minns inte så noga.

Det jag minns är att jag hade en figur som skulle utföra olika saker, bygga hus, samla grödor, bygga flera hus, kanske hämta vatten och olika saker. Sen var det något som gjorde att ett litet samhälle växte fram, han skulle se till att vindkvarnarna snurrade och husen blev större och det kom mera folk.
Timmarna gick, men det gjorde inget, jag hade ju semester. Så då fortsatte jag att spela.
Så småningom hade jag fått till ett ännu större samhälle och ännu större byggnader och ännu flera uppgifter. Men vad irriterande, jag hade blivit reelt hungrig, så jag fort ut i köket och ta en macka och dricka litet och sen tillbaka till spelet igen. På vägen till datorn upptäckte jag att det börjat skymma.
Nya hus och nya städer, snygga bilder, häftig grafik. Oj, då. Nu måste jag på toaletten också, men jag klarade att hålla mig en bra stund innan jag insåg att nu gick det inte att skjuta upp längre. Men fort tillbaka till spelet igen. Jag kände mig inte ett dugg trött fast det nu började ljusna ute, ok, det är väl dags för lite frukost, men den här gången tog jag med maten in framför skärmen och åt medan jag spelade vidare. Eller rättare sagt arbetade, för det var det min gubbe gjorde hela tiden. Till slut hade jag kommit till en plats där det fanns ett stort, vackert slott som vaktades av riddare. Jag klarade det jag skulle göra, men jag var så vimsig och trött av att inte ha sovit på ett och ett halvt dygn att jag fortfarande inte kommer ihåg vad det var som hände. Men jag kände mig lycklig och nöjd att jag hade lyckats nå målet. Då stöp jag i säng och sov i ett sträck tretton timmar, vaknade, åt, drack och somnade igen.

När jag äntligen vaknade utvilad hade jag använd nästan tre dygn till, ja till vad då?
Just ingenting.
Som att riva ut tre dygn ur almanackan.

Jag hade inte träffat någon av mina vänner, jag hade knappt rört mig ur fläcken, hade vänt upp och ner på dygnet och dessutom kände jag mig helt tom i själen. Ingenting fanns kvar av det som jag kände när jag fick till det som spelet hade gått ut på. Jag hade inte utfört något överhuvudtaget!

Jag hade knappt tänkt en egen tanke heller.

Det enda jag på riktigt lärde mig var att rekommendera mina elevers föräldrar att satta tidsgränser för sina barn när de spelade dataspel.
Sätt äggklockan på så många minuter du vill att ditt barn får spela och se till att hålla den tiden.
För det klarar man inte att förstå hur fort minuterna, timmarna, dygnen rusar iväg när man sätter sig med ett intressant och fascinerande dataspel.

Själv har jag inte spelat dataspel en endaste gång sedan dess.

På bilden, två gummor i Spanien

Om Snarkande Män

2008-03-25T00:46:00.000-07:00

Jag hade förut en man. Faktiskt hade jag honom i rätt så många år. Typ 13.
Han snarkade, våldsamt.
Under de åren låg jag vaken och undrade hur det kunde komma sig.
Varför snarkar män?

Ibland trodde jag att han skulle sluta, men det visade sig alltid vara lögn;
efter en halv minuts total tystnad var det dags igen, som ett startskott på en lång rad av högljudda snarkningar.
Ofta försökte jag putta över honom på sidan, det kunde hjälpa en liten stund, sen kudden över örat igen och somna fort innan nästa våg skulle komma.

Så där var det i många år.
En dag föreslog jag att jag skulle ha ett eget sovrum.
Ca tre veckor senare lämnade han mig för en annan kvinna.
Att vi skilde oss hade dock förmodligen ingenting med mitt förslag att göra, det var bara ännu ett symtom på att vårt äktenskap var på upphällningen.

Fast jag undrade hur de andra stod ut. De andra kvinnorna.
Hur kunde man klara att leva år ut och år in utan tillräckligt med sömn.
Inte undras på man blev trött och grinig!

Flera år senare förstod jag plötsligt, hur jag själv hade kunnat stå ut.

En längre tid hade jag sysselsatt mig med mänsklighetens tidiga historia, hade läst och fantiserat om människor som levde i grottor, på det mest primitiva sättet man kan tänka sig.
Ni vet, pälsklädda, med stenverktyg, elden som enda värmekälla och klanen som närmaste sociala nät.

Bodde man då i en grotta, var det naturligt att kvinnor och barn sov längst in, djupast inne i grottan. Längst ut mot öppningen sov säkert männen.
De snarkande männen.
Skulle något farligt vilddjur då smyga runt utanför öppningen, skulle de höra ett väldigt morrande inifrån grottan.
Mäktigt starka vilda bestar låg och morrade inne i grottan.
Bäst att hålla sig på avstånd!

Så klart, där var det.

Männen snarkar för att skydda oss mot farliga, vilda djur.
Då kan man tryggt sova vidare.

Min son berättade en dag att han hade börjat snarka
när han och hans sambo väntade sitt barn.
Ja, jag säger då det.

Grottmänniska.

På bilden en säng på el Campillo

PARASITER

2008-03-16T04:48:00.000-07:00

Jag har hund.
En jättetrevlig och härlig mellanstor hund.
Jag gillar att gå promenader med henne. Just det; en tik.
Ibland går vi riktigt långt, till skogen.
Då har det hänt att hon fått springa lös.
Jag vet att det inte är lagligt och jag har ångrat det gruvligt.

När jag kommer hem tittar jag efter parasiterna.
De där äckliga fästingarna som alltid följer med in i huset.
Visserligen får hunden ett antifästingsmedel i nacken var 5te vecka
och det funkar fantastiskt bra.
Men ändå ska det sitta nån envis liten djävel framme på bogen.
Den är död, men sitter likt förbannad fastsugen i köttet.

Jag har hört talas om att hundar kan dö av blodbrist om det sitter tillräckligt många fästingar på dem.

Jag tycker verkligen inte om de där.
Och jag har undrat varför de finns, vad gör de för nytta överhuvudtaget?
Allting annat kan man tycka har nån form av mening, ett berättigande för existensen.
Men fästingar?? Vad är de bra för??

Det är obegripligt, varför de ska få finnas…

En dag gick jag skogspromenad med Russin. Hunden heter så.
Hon kastade en försiktig frågande blick på mig, om inte jag skulle släppa henne lös?
Jo, då. Det gick. Hon for iväg som ett skott med nosen i marken och svansen snurrande som en propeller.
Snart kom hon rusande tillbaka för att kolla om jag var kvar och sen iväg igen.
Nästa varv såg jag att hon rullade sig i nåt. Hundar gör så för att parfymera sig.
Kanske för att kunna komma helt nära ett bytesdjur om doften är den samma.

När vi kom hem sa jag ”Bada?” och hon rusade ut på badrummet och hoppade upp i badkaret.
Den där hunden är en äkta vattenhund och hon älskar att bada.
Jag brukar bara spola av henne med ljummet vatten utan några medel.
På sin höjd lite linsåpa istället för schampo.
Efter duschen håller jag henne kvar bakom draperiet och säjer ”Ostkaka”.
Då skakar hon sig riktigt ordentligt från nostipp till svanssamma.

På kvällen började hon klia sig. Lite grann.
Hon slickade sina tassar, och sen nafsade hon sig själv på låren.
Krafsade sig lite på magen med baktassarna. Inget mer.

Nästa dag fortsatte kliandet och krafsandet och efter tre dygn började hun klia sig på natten också.
Jag tittade om jag hittade nåt i pälsen men ingenting syntes.
Loppor tänkte jag, köpte hem otygsschampo, skrubbade och fönade henne.
Det verkade lindra litet grann och jag slog bort det ur hågen.
Men efter två veckor gick det inte längra att vifta bort. Trots flera schamponeringar hade besväret ökat.

Istället för en hund hade jag ett ständigt bitande, nafsande, krafsande, kliande bylte.
När hon skulle äta kliade hon sig, när hun sov kliade hon sig, när hon gjorde sin toalett kliade hon sig.
Den ena tassens femte klo började blöda av allt kliande.
På buken fanns stora sår av krafsandet och hon tittade på mig med vädjande ögon.
Under tiden hade jag läst i mina hundböcker om alla möjliga parasiter och hur de olika symtomen var.
Nu visste jag helt säkert.

Den värsta av alla.

Som tur är bor jag granne med veterinären så det var bara att komma in.
Han rakade av henne lite päls på buken, lite på tassen också. ”Rävskabb!” sa han.
Isolering och kraftig medicinering.
Men kliandet skulle fortsätta ändå tills alla småkryp hade kommit fram ur hudens gömmor.

Alla mattor åkte ut, dammsugaren var i gång varje dag. Och golvmoppen med.
Ständig medicinering, invärtes och utvärtes, isolering från andra hundar, rastning på ett mycket begränsat område.
Jag rakade av henne hela pälsen för att kunna se alla sår och behandla dem.
Tassarna lindade jag för att hon inte skulle klia upp flera sår.
Biverkningarna av medicinerna var stora uppsvällda blåsor som sprack upp och varade.
Stackars Russin.
Ett tag funderade jag på att, jag menar, det var ett sånt fruktansvärt lidande för hunden.
Men till slut vände det.

Det tog ungefär tre månader att bli av med dem.
Den här parasiten gräver ner sig under huden och lägger sina ägg där.
Sen kläcks de och de små letar genast ett nytt gryt, osv.
På kort tid har de förökat sig till en rasande mängd.
Rävar som har skabb dör av utmattning och svält.
De har varken tid att jaga, äta eller sova för kliandets skull.

Vilken otroligt äcklig parasit. Mycket värre än fästingen.
Den kan man åtminstone plocka bort.
Men skabben, den är så pytteliten att den inte ens går att se med blotta ögat.
Och så tar den relativt snabbt död på sin värd! Absurt, tänkte jag.
Vad är det för varelse som lever på en annan organism och till och med tar död på den.
Hur dum kan man bli?

Länge gick jag med den där frustrationen över ännu en orimlig varelse.
En till sån där som absolut inte hade nån vettig funktion i skapelsen.
Tills jag kom att tänka på oss. Vi människor.

Vi är ju precis likadana!
Våra tankar om jordens oändliga resurser gör att vi parasiterar på vår värd jorden.
Hänsynslöst, gränslöst och utan hejd tills vi tar död på henne…

Numera håller jag konsekvent hunden kopplad, jag kommer aldrig att släppa henne igen på våra skogspromenader.
Jag kan bara tänka mig att under strikt kontrollerade former, i hundhägn, släppa henne igen.

Men vem kopplar oss?

På bilden min hund

Oljeförbrukning och kontinentalplattornas vikt

2008-03-05T12:18:00.000-08:00

Jag har funderat på det där med oljan.
Som vi pumpar upp ur fickor i kontinentalplattorna.
Jag kollade på nätet och fick fram en hårresande siffra på hur många liter olja vi förbrukar worldwide varje dygn.
Alltså inte hur mycket vi pumpar upp, utan vilket förbruk vi har.

Förbruk innebär rent praktiskt, att vi eldar upp oljan.
Vi ändrar tillståndet på oljans trögflytande, sega, men dock flytande massa, till det högre tillståndet flyktiga rökgaser.
På vägen mellan tillstånden får vi den åtråvärda energin.
Men vad händer med platsen vi hämtade upp oljan ifrån?

Där måste det istället ha runnit in vatten.
Tyngre vätska med andra ord.
Jag vet inte så noga vad en liter tjockolja väger, men att en liter vatten väger ett kilo det vet jag. Och att vattnet väger mer än oljan.
Nu var nätet också väl till hands.

Det här är vad jag fick fram:
Vi eldar per dygn worldwide 47696188680 liter olja.
Det vägde ursprungligen 38966663,66175 ton.
Samma volym vatten väger 47696188,68 ton.
Om man sen multiplicerar upp från dygnsförbruk till årsförbruk ser sifferraden lite längre ut.
365 dygn ger 1422172039 ton uppeldad.
Samma volym vatten som har strömmat ner i håligheterna inuti kontinentalplattorna ligger på 1740910887 ton, vilket alltså ger en skillnad på 318738848 ton. Per år.

Vi har kanske inte eldad upp så där mycket olja under mera än, vad ska vi säga?
15 år?
Tja, låt gå. På 15 år alltså, har kontinentalplattorna, på just de ställen där vi hämtat olja, ökat i vikt med totalt 4781082720 ton.
Det är lite svårt att räkna ut eftersom miniräknaren inte riktigt får plats med alla siffror. Men det är inte svårt att se att det handlar hisnande mängder.
På 15 år 4.781.082.720 tons viktförskjutning.
Går det att uttala det där talet?
En siffra framför nio andra siffror heter miljard, alltså 4,8 miljarder ton.
Det här kan man ju nog ändå tycka är småpotatis jämfört med jordens totala vikt (6.000.000.000.000.000.000.000 ton).
Men då snackar vi hela planetens totala vikt och inte just kontinentalplattorna som bara är som ett pytte tunt äppelskal kring hela äpplet.

Så då mejlade jag till han där den isländska experten Reynir Bø∂varsson.
Det är han som berättar om hur det hänger ihop när det sker jordbävningar lite här och var.
Jag frågade honom i stil med mina tankar beskrivit här.
Och kan ni tänka er, han svarade att

”ja, det är riktigt att den lättare oljan ersätts av den tyngre vätskan vatten.
Lokalt kan oljeutvinningen orsaka små jordskalv men endast i närheten av utvinningen.
På lite längre avstånd (kanske 10 km) från utvinningen finns ingen påverkan.
De stora jordskalven som orsaker död och förstörelse får all sin kraft från plattektoniken som i sin tur drivs av värme från jordens inre.”

Så svarade han och det var ju verkligen ett svar som hette duga.
Jag visste det!

Men sen så tycker jag fortfarande att det måste vara lite mera än det där.
Jag menar: kontinentalplattorna blir ju då faktiskt tyngre och tyngre för varje år som går. Dessutom så undrar jag om viktförskjutningen kanske har möjlighet att skapa nån liten lutning åt nåt håll.

Som när man står på en flotte och en till person kliver på och flyttar vikten litet grand. Då skvalpar det liksom till lite, kring hela flottan.

Ja, jag bara funderade, det var inte mer…

Sen råkade jag tänka på all naturgas som vi eldar upp.... fan.....

På bilden Julgranen i mitt hem

Är det verkligen värdefullt att vara rik?

2008-03-02T03:45:00.000-08:00

Kan det verkligen vara värdefullt att vara rik?

Man får höra det jämt, vad skönt det skulle vara om man var lite rikare.
Häromveckan fick jag mitt orangea kuvert om hur rik jag kommer att vara om sisådär tioårstid. Om allt fortsätter som nu vill säga.

Om den ekonomiska utvecklingen fortsätter, med en positiv kurva, får jag det bättre. Står det skrivet.

Men helt säkert är det inte och förmodligen kan jag inte få det bättre.

Den europeiska människans fascination av rikedom och lyx har snart sagt plöjd upp all åkermark, skövlad alla skogar, fiskat alla fiskar, tömt alla gruvor och vänt på varendaste sten som finns. Allt för att den ekonomiska utvecklingen ska fortsätta med en positiv kurva och vi få det bättre. Mitt nuvarande europeiska välstånd bygger på århundradens utnyttjande av naturens resurser och andra ikke-europeiska människors slit.

Så om jag ska få det ännu bättre, finns det inte då något annat som blir ännu sämre? Så måste det ju vara.

Hur mycket bättre vill jag då ha det? Om det nu ska vara, så vill jag veta att jag verkligen har förtjänat det, att ingen annan blir lidande. Kan jag verkligen veta att alla andra verkligen vill att jag ska det bättre?

Om vi alla ska ha det bättre, alla, precis alla; 6.688.260.736 personer, hur ska det då gå for jorden?

Blir det inte mer o mer tydligt för var dag som går att vi faktiskt inte kan få det bättre? Den som har det bättre idag får kanske rent av räkna med att få det sämre i framtiden. För att den andre som just nu har det sämre ska kunna få det bättre?

Det globala samhället och den globalt medvetna människan har skapat en värld där det kanske kommer att vara pinsamt eller rent av fult att vara rik. Istället för värdefullt.

Den som om tio eller hundra år är rik, är det förmodligen på någon annans bekostnad, på naturens bekostnad, klimatets bekostnad. Det enda riktiga och verkligt värdefulla sättet att vara rik på kommer då att vara för att andra människor har gett dig den möjligheten.
Du har av någon anledning fått gåvor och blivit rik på ett värdigt sätt.

På bilden en ängel, Sa Grada Familia

Jag vill också ha en blogg

2008-02-29T03:12:00.000-08:00

Ja, då har jag bestämt mig: jag vill också ha en.

En blogg alltså.

Här ska jag pröva det där som så många andra gör. Skriva mina tankar om det som kommer upp i vardagen, stort o smått, i blandade portioner.

För det mesta rör sig mina tankar i genus-frågor, pedagogiska frågor och allt MELLAN himmel och jord, bokstavligen., klimatet och vädret, änglar och planeter. Tidstypiska tankar med andra ord.

Idag var jag på Bauhaus Byggmarknad o skulle öppna ett företagskonto. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Fast jag är firmatecknare och ordförande i stiftelsen + hade med registreringsbeviset från länsstyrelsen, så var det tvärt omöjligt att öppna något företagarkonto. Vi skall lägga nytt golv på fritiset, 140 kvadrat, och det skulle helt enkelt passa väldigt bra att få handla på ett sånt där kort. Få lite rabatt och en månadsfaktura.

Tjejen i infoburen jobbade, pratade i telefon kanske 4-5 gånger med olika manliga instanser, och varje gång sa hon - tyvärr, du måste ha med dig en rekvisition från ekonomin. Han får faxa in det till oss. (Vi har ingen sån han.)

Jag kan skriva en rekvisition nu på stående fot, eftersom jag tecknar firma, sa jag. Den nästa kille hon ringde till, ville då ha förra årets årsredovisning och bokslut faxat till sig. Herregud, så krångligt, tyckte jag. Efter några telefonsamtal till fick hon äntligen besked att det skulle gå i alla fall att få kortet. Efter 75 minuter! Det kan man kalla service. Stackars tjej, tyckte jag. Och undrade i mitt stilla sinne varför det hade varit så svårt.

Hon förklarade att eftersom vi inte hade haft någon vinst på alla år, var det svårt att se om vi verkligen hade kreditvärdighet!

Är inte det typiskt för vår tid? En icke-vinst-drivande stiftelse kan egentligen inte få nåt företagskort i en av Europas största byggvaruhuskedjor.

Ja, du. Kommersialismen är driven till sin spets.

På bilden elskåp på Tullgarn